12.11.08

Ja, då är man hemma från Stockholm igen, och det har varit en oförglömlig dag, eller dagar kan man väl säga.
I tisdes natt så satte jag och Lina oss på tåget mot helsingborg, och före vi visste det så var vi framme i sthlm ( Trä-dolmen ), klockan 6.10 på morgonen.. Lite segt i och med att Vandrarhemmet som vi bokat rum på hade inte inchecking förens klockan 3, så vi fick slå ihjäl några timmar på Mcdonalds, och i en galleria ( somnade typ på begge ställena ).
Sen när vi väl fått vårat rum så tog vi igen några timmars sömn som vi inte fått på natten, även om det var skönt att sova lite på bussen.
Vaknade vid 6 tiden så gjorde vid oss och drog ner till Hovet, träffade lite festliga muppar och snacka skit och sen gick vi in och satte oss.
Först in på scen var Children of Boddom, och även om det inte är något som jag direkt lyssnar på så tyckte jag faktiskt att det var helt ok, och att det var ett passande förband, men sen kom det till kritan när Machine Head gick in på scen...
Vi fattar det kort och säger att jag har kommit på att jag inte alls tycker om Machine Head, inte bara för att deras låtar är en halvtimme långa, utan för att jag faktiskt inte fattade logiken med deras musik ?
Tror nästan att det jag hörde när Machine Head spelade, är detsamma som andra hör när jag öser på med mitt Slipknot.. Men ja, efter att ha suttit inne från halv åtta till klockan tio så var det dags:

Äntligen så drog dom bort ridån, och där stod ett par trummor. Ljuset föll perfekt på dem och bakom dem så såg man Joey sitta med sin vita mask, sin krans av tornbuskar och ett par händer som gjorde honom till fadernatur. Sedan, en efter en gick dem ut på scen, och före man visste ordet av så fylldes rummet av introt på Surfacing.
efter det så kändes varje sekund som en orgasm!
Speciellet när Corey Taylor stod och predikade inför hela publiken, han fick oss att skrika, han fick oss att hoppa, klappa, och han fick oss att sjunga...och allt var på hans komando.
Jag kunde inte fatta det, där stod han - självaste Corey Taylor, lika mycket man som mig, gjord av kött och ben.. men inte för mig, inte för någon av oss verkade som. Han var Guds andra son, Jesus bror, nedstigen från himmlen för att få oss att bli galna, för att ge oss den ro vi fann i att tappa allt totalt, allt runt omkring försvann från stunden, alla minne, alla framtid - det fanns bara då.
" Detta är den ända religonen som faktiskt gör en jävla skillnad i folks liv "  sa han, och rykte med oss alla i Heretic Anthem. Det var fantastiskt.
Och före någon visste ordet av det, så var vi inne i mitten av Spit It Out, där Corey bad oss göra det, den stora grejen... Han bad oss att sätta oss ner,och på hans komande hoppa, och det gjorde alla, Alla Maggots följde blindt denna gud som vi utnämnt.
Dom lämnade scenen, och jag trodde faktiskt att det var slut - jag var till och med påväg att fråga Lina om vi skulle gå, men då, flera minuter senare: Lamporna tänds, dom går upp igen och ger oss People equals Shit och Sic, och sen var det över... Och jag älskade det !
Jag önskar nästan att jag hade blivit döv den kvällen, att ha dom ljuden som ens sista minne hade inte bara varit speciellt, det hade varit underbart, Men nu så kommer dag efter dag så,och jag kommer sakta glömma hur det lät.. Men inte känslan av det.
Och det kommer inte vara sista gången som jag ser Slipknot, det är något jag lovar.

Vet om att texten kan låta lite besatt på vissa ställen,men det är så jag känner iaf !
Och att ha två så speciella saker som betyder så mycket runt omkring en sammtidigt, det är något som man inte får uppleva så ofta. Men ska iaf gå och lägga mig bredvid den ena speciella "Saken" nu xD hahaa.
Bilder kommer snart på bilddagboken, Ni får ha en fortsatt bra kväll !

Ha de
och Stay Sic !

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0